Just när jag sitter och skriver den här artikeln händer det. Hundratals miljoner användare kan inte längre nå Facebook. Det twittras och det kommenteras. Det råder undran, ibland panik och på sina håll faktiskt en slags skadeglädje. Stoppet varar ett par timmar. Sedan är världens mäktigaste sociala media igång igen. Det är som om man kan höra en global suck av lättnad.
Och ja, själv märkte jag av haveriet när jag tog en paus i skrivandet för att kolla nyheter, och förstås om det hänt något på Facebook. Jag vågar inte räkna på hur många gånger om dagen jag gör det. Det är i alla fall oftast det första jag gör på morgonen, och det sista på kvällen. Jag plockar fram mobilen på tunnelbanan och på bussen och i väntrummet hos tandläkaren.
Jag har även begått kardinalsynden att snegla på den under middagar med goda vänner. Ännu så länge undviker jag den dock när jag går på trottoaren eller sitter i biosalongen. Då är det nästan som om jag känner mig som en relik från förr.
Det har gått snabbt. Det var inte förrän på 1990-talet vi på allvar började använda persondatorer och internet. Snabbt kom de första larmsignalerna, som då mest handlade om tonåringar som satt och spelade dataspel nätterna igenom. Ändå handlade det om lugnet före stormen.
När Apple 2007 lanserade sin iPhone tog utvecklingen fart på allvar. Plötsligt hade vi hela tiden tillgång till en liten persondator i fickan, till internet, sociala medier, mängder av roliga appar och tusentals mobilanpassade spel. Vi blev på riktigt ständigt uppkopplade. Det var ett digitalt genombrott som hette duga. Snart visade det sig dock att många av oss hade svårt att hantera det överflöd vi fått i våra händer.
Rapporter och studier kunde berätta om hur vi tillbringade alltmer tid framför våra skärmar, om hur vi distraherades av dem, om hur vi fick allt svårare att koncentrera oss på sådant som kräver fokusering, om hur möten mellan människor ersattes av relationer på sociala medier. Och hur påverkar allt detta oss på jobbet?
De smarta mobilerna är för nya för att forskningen ska kunna säga något definitivt, men redan det ständiga mailkollandet beskrevs tidigt som ett problem. Nu finns det betydligt mer att titta på och distraheras av. Handlar det om moralpanik eller om att något allvarligt faktiskt hänt? Debatten är inte avgjord.
Men den amerikanske psykologen Adam Alter, professor i marknadsföring vid Princeton university, menar att man inte längre kan bortse från de rön som tyder på att något djupt oroande håller på att ske. I den uppmärksammade boken Irresistible: The Rise of Addictive Technology and the Business of Keeping Us Hooked (Penguin), redogör han för aktuell forskning och kommer till slutsatsen att en stor del av den vuxna befolkningen, och en ännu större del av våra ungdomar, hamnat i ett beroende.
2008 använde vuxna USA-medborgare sina mobiler 18 minuter per dag. 2016 var snittet tre timmar och sex minuter, enligt den årliga undersökningen Internet Trends Report. 46 procent uppgav i en undersökning gjord av Pew Research att de inte skulle stå ut med att vara utan sina smartphones.
En enkät utförd av Common Sense media 2016 fann att 50 procent av USA:s tonåringar och 27 procent av deras föräldrar såg sig som beroende av sina mobiltelefoner. 80 procent av ungdomarna kollade sina mobiler varje timme, och 72 procent kände sig tvungna att svara omedelbart på meddelanden.
Utvecklingen är internationell. I t ex Kina har myndigheterna klassat internetberoende som ett nationellt folkhälsoproblem. Man har upprättat 400 behandlingscenter för ungdomar som fastnat framför sina smarta mobiler.
Adam Alter anser att det är befogat att slå larm. Han använder den vanliga amerikanska termen behavioral addiction – beteendeberoende. Ett exempel är spelberoende, där det inte är en substans utan en aktivitet som ständigt ger nya kickar. Han skriver i mail till Du&jobbet:
– Hjärnan svarar på vissa beteenden på samma sätt som den svarar på vissa beroendeframkallande substanser. Naturligtvis har en drog som heroin starkare direkta effekter på vår kropp och på vår hjärna, men när man har designat ett beteende så att det kan vara svårt att motstå, liknar effekterna varandra.
Spel- och internetentreprenörer har enligt Adam Alter medvetet utvecklat sätt att få oss beroende av vissa spel och vissa sajter. Det är inte direkt raketforskning vi talar om. Principen är densamma som för enarmade banditer. Vi vill ha fler snabba kickar, som triggar dopaminutsöndring vilket får oss att må bra.
– Spel och sociala medier har utformats för att vara oemotståndliga, för att fånga in oss med hjälp av smarta inslag som oförutsägbara belöningar och mål som är precis bortom räckhåll.
Facebooks like-knapp är ett exempel. Den lanserades 2009 och kom att ha stor betydelse för plattformens dragningskraft. Vi är alla beroende av gensvar och bekräftelser, poängterar Adam Alter. Den som publicerat något på Facebook vill förstås veta vad vännerna tycker. Så man går in och kollar. Igen, och igen, och igen. Många likes: kul. Få likes: nu gäller det att komma på något bättre.
Den ständiga interaktionen är igång. Den som tvivlar på hur medvetet beroendet egentligen skapats, kan lyssna på några av it-entreprenörerna själva. Greg Hochmuth, som var med om att utveckla Instagram, sade till New York Times 2015 att när en app blir populär ökar dess dragningskraft – den s k nätverkseffekten:
”Så fort människor går in på Instagram slår nätverkseffekten till och det finns ett överflöd av innehåll. Det finns alltid en ny hashtag att klicka på. Sajten blir som en egen organism och användarna kan bli besatta. Till sist måste vi fråga oss om vi vill fortsätta att vara besatta, eller om vi vill göra något annat.”
Sean Parker, tidigare styrelseordförande för Facebook, riktade i november förra året hård kritik mot företaget han varit med om att utveckla (och som gjort honom till miljardär). På en konferens i Philadelphia sade han att Facebooks grundare medvetet utnyttjade en svaghet i den mänskliga psykologin. Man visste mycket väl hur beroende vi är av ständiga sociala bekräftelser.
Han är orolig för hur en plattform med två miljarder användare, varav de flesta ägnar mycket tid åt mediet, kommer att påverka samhället.
”Den förändrar våra relationer med andra. Den påverkar troligen produktiviteten på underliga sätt. Och bara Gud vet vad den gör med våra barns hjärnor.”
Chamath Palihapitiya, som tidigare var vicepresident för den avdelning på Facebook som arbetar för att öka antalet användare, gick en månad senare ännu längre, vid en konferens på Stanford Business school. Han sade sig känna stor skuld över att ha varit delaktig i utvecklingen av ett fenomen som hotar att slita samhället itu, genom att våra tidigare sociala vanor ersätts av en beroendeframkallande tillvaro online.
”De kortsiktiga dopamindrivna feedbackflöden vi skapat förstör samhället.”
Det är mest före detta anställda som uttalar sig så här. Men det finns tydliga tecken på att medvetenheten om hur smarta mobiler och sociala medier påverkar oss är spridda även bland dem som inte tar bladet från munnen.
Apples grundare Steve Jobs berättade 2010 i en intervju för New York Times att hans barn aldrig använt en iPad och att familjen infört strikta gränser för hur mycket de fick använda smartphones. Adam Alter berättar om en privat skola i Kalifornien där 75 procent av föräldrarna har höga positioner på it-företag. Får eleverna använda iPads och smarta mobiler under skoltid? Absolut inte.
Men vad är det it-höjdarna är rädda för? Vilka blir konsekvenserna av drastiskt ökad skärmtid? Forskningen är i sin linda – fenomenet är ju nytt. Adam Alter säger:
– Potentiellt är riskerna stora, även om vi inte riktigt vet hur stora. Det är dock möjligt att dagens generation barn, som växer upp framför skärmar flera timmar om dagen, kommer att utveckla sina sociala färdigheter långsammare och sämre än tidigare generationer. Det är också möjligt att en ansenlig del av befolkningen kommer att ha svårigheter att engagera sig i det verkliga livet, eftersom de blivit så vana vid att spendera sin tid framför skärmen.
Det finns debattörer som menar att utvecklingen är oundviklig, att vi är på väg in i en ny fas av mänsklighetens historia och att det bara är naturligt att mer kommunikation och sociala relationer kommer att äga rum online. Adam Alter tycker att sådana resonemang är förenklade.
– De förutsätter att vi är teknologins fångar, att vi måste acceptera allt teknologin erbjuder. Men it drivs fram av människor som både designar och använder den. Vi har makten att utforma och använda teknologin eftertänksamt, så att vi maximerar fördelarna och minskar riskerna.
Han anser att vi måste bli medvetna it-konsumenter. Det gäller att begränsa skärmtiden, kanske bestämma sig för att lägga undan mobilen när vi äter och avdela några timmar om dagen då vi tränar, promenerar eller helt enkelt umgås med varandra ansikte mot ansikte.
I boken berättar han om ett experiment som gjordes 2012 på ett sommarläger för 11–12 åringar i Kalifornien. Under en vecka lämnade de telefoner och laptops och iPads och spelkonsoler hemma. TV förekom inte. Istället var de ute på hajk, lärde sig skjuta med pil och båge, använde kompasser, tända lägereldar och allt sådant barn gjorde förr i tiden.
När de anlände till lägret fick de göra ett test där de fick titta på bilder av människor och sedan höra dessa läsa upp en mening. De skulle avgöra om personerna, 48 allt som allt, var ledsna eller glada, arga eller rädda. Testet upprepades när de åkte hem från lägret (men förstås med andra bilder).
Det visade sig att barnens felbedömningar hade minskat med 33 procent. En vecka utan skärmar hade helt enkelt gjort dem mycket bättre på att läsa av andra människor.
Patrik Wincent.
Patrik Wincent är verksam som föreläsare och specialist på dataspelsmissbruk och internetberoende. Han är grundare av företaget Internetakuten som erbjuder rådgivning och terapi för människor som hamnat i olika former av digitala missbruk.
Det senaste året har alltfler samtal kommit från chefer som oroar sig över hur medarbetare som ägnar för mycket tid på sina smartphones tappar i produktivitet och koncentration. Han säger till Du&jobbet:
– Det är bara tio år sedan vi fick multitouch- tekniken, alltså möjligheten att styra mobilerna genom att röra skärmen, på de smarta mobilerna. Sedan dess har tekniken exploderat, vi kan göra så mycket mer samtidigt. Vi dras till spel och sociala medier som ger oss ständiga kickar. Och dessutom ökar stressnivån genom att vi hela tiden blir distraherade.
En av anledningarna till att vi har svårt att hantera våra mobiler är den primitiva instinkten att hela tiden vilja veta vad som händer omkring oss, fortsätter Patrik Wincent.
– Vi har ett kontrollbehov, och de smarta mobilerna ger oss möjlighet att uppfylla det. Men dessutom jagar vi efter det oförutsedda. Nya sms, nya likes på Facebook, nya spel. Allt detta som höjer dopaminnivåerna.
Han menar att det ständiga tittandet på mobiler har blivit ett slags accepterat missbruk. Vi märker vad som håller på att hända, vi pratar om det ibland men det har dröjt innan vi ifrågasatt det i grunden. Han tror att de många samtalen han nu får från chefer ändå tyder på att något är på väg att hända.
– De märker hur medarbetare försöker multi-taska, vilket aldrig är bra. Försöker du göra fyra saker samtidigt blir resultatet dåligt. De ser hur folk blir distraherade av sina skärmar, av ständigt nya mail och sms och av behovet att titta på sociala medier. Mobilerna har blivit som våra nya cigaretter. Vi tar upp dem så fort vi får en chans. Och vi vet att arbetar du med något som kräver djup koncentration, tar det 20 minuter för dig att få tillbaka fullt fokus om du blivit störd.
Nå, vad ger Patrik Wincent då de här oroliga cheferna för råd? Jo, det handlar först och främst om att begränsa skärmtiden till arbetet man håller på med för stunden.
– Stäng de skärmar som inte behövs, och som bara distraherar. Ha bara en skärm uppe. Lägg till exempel undan mobiler och iPads när du sitter framför datorn. På konferenser och möten kan man ha en korg där man samlar in mobilerna. Och försök att hitta riktlinjer för arbetstiderna, så att medarbetarna inte är uppkopplade mot jobbplattformar dygnet runt.
Vi bör även se upp som privatpersoner, säger han. Risken är stor att våra hjärnor vänjer sig allt mer vid snabba belöningar. Han tycker sig se hur 90-talister, som vuxit upp med digitala verktyg, har det svårare med tålamod och koncentration än tidigare generationer.
– Vi kan inte fly undan från tekniken. Men vi kan försöka hitta ett sunt förhållningssätt till den. Det är till exempel viktigt att stänga av mobilerna två timmar innan vi ska sova. Att undvika mobiltittandet när vi umgås med familj och vänner. Och faktiskt att tillåta sig att ha lite tråkigt ibland, ge sig själv stunder när man bara tänker och fantiserar.
//Arbetsmiljöforums tidning Du&jobbet, JONAS FOGELQVIST
