//Intervju med hjärnforskaren Katarina Gospic. Av Jonas Fogelqvist, Du&jobbet - arbetsmiljötidningen
Det fanns inte särskilt många böcker i Katarina Gospics barndomshem. Det var fyra band från ett uppslagsverk, några ordlistor och två böcker om djurens värld. Hon läste i dem så fort hon kom åt.
– Det var så jag roade mig hemma. Jag satt och läste uppslagsböcker(skratt). Jag var så törstig på kunskap. När jag sedan kom till skolan var jag som en dammsugare. Jag ville läsa allt. En gång hade vi en uppgift i geografi, där vi skulle jobba med olika länder i flera veckor. Jag tog hem boken, och kom tillbaka dagen efter och var klar. Jag hade skrivit 30 sidor.
Tjugo år senare är hon utbildad läkare och medicine doktor, och har dessutom en fil mag i fysiologi. Hennes specialitet blev hjärnforskning. Trött på akademiska hierarkier, valde hon att starta eget efter att ha tagit sina examina och driver nu två egna bolag, skriver böcker, håller föreläsningar och har blivit en av dem media gärna vänder sig till när vi vill veta något om hur våra hjärnor fungerar.
Det senaste projektet är konsultföretaget Grey Matters, som hon driver tillsammans med inredningsdesignern Isabelle Sjövall. Nyligen gav de ut boken Neurodesign (Langenskiölds) som handlar om hur man kan inreda miljöer där vi arbetar effektivt. Miljöer som passar våra hjärnor, helt enkelt.
Hon har alltså många järn i elden. Agendorna är fulltecknade. Jag intervjuar henne på telefon.
Katarina Gospic vill att vi ska lära oss mera om hjärnan. Hon är övertygad om att det vore till nytta inte minst på landets arbetsplatser. Chefer skulle kunna undvika misstag i arbetsledningen och anställda förstå att vissa sätt att arbeta på helt enkelt är dumma.
– De flesta vet nog mer om hur deras mobiltelefoner fungerar än hur deras hjärnor är beskaffade. När Katarina Gospic skriver eller berättar om hjärnan återkommer hon gärna till tre speciella delar eller centra som påverkar vårt beteende. Det är amygdala, vår primitiva känslostruktur som triggas av okända eller obekanta situationer och som ställer oss inför att fly eller fäkta. Det är striatum, vårt belöningscentrum som ger oss belöningar av sådant vi tycker är kul, och som uppmuntrar oss att fortsätta med det beteendet. Striatum vill helst ha snabba kickar, hela tiden.
Och så är det frontalloben, som finns i hjärnans främre del, och som hon tycker att vi ska lära oss använda mer.
– Det är hjärnans smartaste del, som är unik för oss människor. Den är inte färdigutvecklad förrän vi är 25 år gamla, och den kan reglera impulserna från amygdala och striatum. Om striatum säger: ”nu ska du kolla på mobilen 150 gånger per dag för att det är roligt”, så kan frontalloben säga: ”nej, det ska jag inte göra, för nu ska jag sitta och jobba och producera något”. Jag brukar göra liknelsen att om de primitiva impulserna är en skenande häst, så är frontalloben ryttaren som kan hoppa upp i sadeln och ta kontroll över hästen.
Det är med hjälp av frontalloben som vi tänker efter, för logiska resonemang och drar slutsatser. De primitiva impulserna är inte alltid dåliga. Ibland finns det skäl att bli rädd, ibland behövs känslomässiga belöningar. Men vi behöver lära känna oss själva, säger Katarina Gospic; förstå godissuget och rädslan för det okända, och sedan avgöra när det är läge att ge efter för känslorna och när vi bör lägga band på dem.
Hon tror helt enkelt inte att sanningen finns någonstans i vårt inre, bortanför förnuftet. Det räcker inte med att lyssna till magkänslan.
– Ta till exempel rekrytering. Forskningen visar att vi gärna rekryterar dem som är lika oss själva. Om du är en vit medelålders man, och så kommer det en annan vit medelålders man som du ska intervjua, så känner du dig trygg. Men kommer det in en lesbisk, muslimsk kvinna från Jemen, med handelshögskoleexamen från Alexandria, är risken stor att du inte riktigt förstår dig på henne. Du kanske rentav känner dig illa till mods. Och så tar du mannen istället, även om han kanske har sämre kvalifikationer. Trots att ditt företag förlorar på det.
Vi är kopplade för att gilla homogena grupper, fortsätter hon. Det är möjligen ett arv från livet på savannen när nya okända människor i gruppen skapade osäkerhet.
– Man måste förstå sitt ursprung. Men idag finns det helt andra förutsättningar, helt andra strukturer. Forskningen visar att i moderna företag skapar heterogena grupper bättre dynamik.
Osäkerheten inför det okända är nära förbunden med tryggheten i att tillhöra gruppen, fortsätter Katarina Gospic. Även detta kan få betydelse i arbetslivet. Som gruppvarelser anpassar vi oss, ibland alldeles för lätt.
– Vi vill gärna följa med strömmen. Det gäller både ledare och medarbetare. Vi vill ha bekräftelse från gruppen, vilket triggar hjärnans belöningscentra. Därför är det så viktigt att någon i gruppen kan vara djävulens advokat. Och att ledare skapar ett klimat som främjar diskussioner. Om man bara vistas i homogena grupper är det klart att man blir livrädd så fort någon börjar ifrågasätta. Men då handlar det ju om att man själv är trångsynt.
Själv fann Katarina Gospic redan i unga år de där snabba belöningarna genom att hela tiden lära sig nytt. Uppslagsböckerna hemma följdes av skolböcker och faktaböcker, och åter faktaböcker. Hon var ointresserad av romaner, ville hela tiden veta hur saker och ting fungerade. Hon tror att hon föddes nyfiken och egensinnad.
– Det finns absolut något genetiskt där. Jag har alltid velat göra allt själv och gått mina egna vägar, ända sedan jag lärde mig gå då jag var nio månader (skratt). Men samtidigt fick jag alltid mycket kärlek från mina föräldrar. Även om de inte är akademiker eller har lärt mig saker, så har de alltid funnits där som stöd. De har hela tiden uppmuntrat mig.
Hon kunde någon gång känna sig avundsjuk på klasskamrater som fick hjälp av sina föräldrar med skoluppgifter, men tror samtidigt att hennes bakgrund utgjort en styrka.
– Jag slutade få hjälp hemifrån med läxor i 2:an-3:an. Sedan har jag gjort allt själv. När jag inte förstått någonting har jag kunnat sitta i timmar och stirrat ner i boken för att lösa problemet. Det har gett mig en uthållighet som inte många kunnat konkurrera med. Och detta att behöva jobba för allting, det har gett mig självförtroende. När man bygger sitt liv själv vet man hur man ska göra. Man vet vad man klarar av.
Hon är djupt orolig över vad som händer just nu när så många, både i skolan och i arbetslivet ständigt låter sig distraheras av sina smartphones och iPads. Förmågan att koncentrera sig långa stunder är grundläggande för allt lärande och allt arbete som kräver tänkande, säger hon.
– Man vet att varje gång vi blir avbrutna tar det 20-25 minuter att återfå fullt fokus. Det här får jättestora konsekvenser. Jag ser det faktiskt som en katastrof. I skolvärlden leder det till att man kommer efter, man får göra extrauppgifter hemma. Man får mindre återhämtning för att man inte hinner med det man ska i skolan. Och egentligen är det samma sak i arbetslivet. Mobiltelefonerna har blivit som våra godispåsar, som vi har svårt att släppa taget om. Det behövs regler och policyer för hur vi ska hantera dem.
När Katarina Gospic berättar om sig själv blir det nästan som en sedelärande historia om hur ansträngning lönar sig, och om hur koncentration leder till kunskap och resultat. Att vara medveten om hur vi fungerar, och bli den där ryttaren som tyglar den skenande hästen, är dock inte samma sak som att bortse från impulserna från amygdala och striatum. De kommer att finnas där, och vi måste ta hänsyn till dem. Ibland krävs det självdisciplin och ett nej till impulserna, men vi varken kan eller bör tränga tillbaka dem helt.
Varje nej kräver nämligen ansträngning, och ingen orkar idka konstant självdisciplin. Det gäller att hitta en balans. Vi är till exempel inte särskilt väl anpassade till att arbeta med långa projekt, där belöningen ligger långt bort i fjärran.
– Därför kan det vara smart att bygga in en rad delmål när man jobbar i projekt, så att både ledare och anställda känner tillfredsställelse över vad de uppnår under resans gång.
Medan rädsla, kickar och ilska är känslor som kommer mer eller mindre automatiskt är det en annan sak med tänkande, funderande och koncentration. Den sortens hjärnaktiviteter slukar energi. Vi orkar inte grunna på ett problem hur länge som helst, utan att helt enkelt börja tänka sämre.
Även detta är viktigt att ta hänsyn till på jobbet, säger Katarina Gospic. Hon poängterar vikten av regelbundna pauser och tycker inte att vi ska briljera med långa arbetsdagar. Övertidstimmar är ofta ineffektiva. Och hon gillar inte öppna kontorslandskap, när vi arbetar med saker som kräver tankekraft.
– Då arbetsuppgifterna handlar om att läsa, skriva och räkna så visar studier att man behöver tystnad, man behöver koncentration. Blir du distraherad av att folk pratar, av att mobiltelefonerna ringer och så vidare, då går en del av hjärnkapaciteten åt till att stänga ute de störningsmomenten. Det är inte raketforskning att förstå att du presterar sämre då.
Både samhälle och företag tjänar på bättre arbetsmiljö, fortsätter Katarina Gospic. Människor presterar bäst när de drivs av en inre motivation, när de känner att de har inflytande över hur arbetet läggs upp och när de är överens med syfte och målsättningar. Sådant är faktiskt viktigare än höga löner, säger hon.
– Lönen motiverar förstås. Den som presterar mer ska kunna få bättre betalt. Men det betyder inte allt. Och man kan ifrågasätta gigantiska VD-löner och fallskärmar på hundratals miljoner. De spelar knappast någon roll för prestationen.
Det gäller att ta in flera faktorer i kalkylen, menar Katarina Gospic. Vinstmotivet är viktigt i ett samhälle som bygger på pengar, men det får inte betyda allt. Och även om ett enskilt företag kanske kan tjäna på att bränna ut sina anställda, hamnar notan ändå någonstans. Sjukskrivningar och sämre prestationsförmåga drabbar skatteintäkter och pensionsutbetalningar.
Allt detta vet vi, alltså. Och ändå:
De öppna kontorslandskapen blir fler, stressen ökar, mobbningsfallen likaså, jättelönerna blir att större. Trots att vi lärt oss mer och mer om våra hjärnor, trots att vi nu känner till mer om vad som driver oss, går utvecklingen i flera avseenden åt ett håll som hon menar stämmer dåligt överens med vad vi vet är hållbart. När hon blir som mest dystopisk förklarar hon utvecklingen med att vi helt enkelt är ”korkade”.
– Det är bara att se sig omkring. Vi har långvariga krig. I Stilla havet finns det en hel kontinent av plastskräp. Klimatet förändras. Sjuktalen går uppåt, skolresultaten neråt. Det är klart att det är en katastrof som pågår. Och det beror på att vi vill ha quick fixes och bra kvartalsrapporter istället för att tänka långsiktigt. Vi är dåliga på att tygla den skenande hästen.
Ändå kallar hon sig optimist.
– Helt enkelt för att det trots allt går att göra något åt katastrofen. Det enda som egentligen krävs är ansträngning. Vi har alternativ. Vi behöver inse det.
//Du&jobbet, Jonas Fogelqvist. Intervju med hjärnforskaren Katarina Gospic från Du&jobbet - arbetsmiljötidningen nr 4/16.