Den svenska arbetslivsforskningen har blivit alltför hälsoorienterad och individcentrerad. Om man renodlar går det att säga: I stället för att undersöka hur arbetsorganisation och maktförhållanden påverkar ohälsan tenderar man att söka orsaker och åtgärder på individnivån.
Den förändringsorienterade arbetslivsforskningen har nästan svälts ut medan managementperspektiv frodas.
Det säger Åke Sandberg, professor emeritus vid sociologiska institutionen på Stockholms universitet. Han har i decennier tillhört de mest namnkunniga arbetslivsforskarna i landet, bl a verksam som forskningsledare på Arbetslivsinstitutet (ALI) tills detta lades ner 2008, och som adjungerad professor på KTH inom både datavetenskap och industriell ekonomi.
Tillsammans med ett trettiotal medförfattare ger han i höst ut boken Arbete och Välfärd (Studentlitteratur). Där vill de enligt förhandsinformationen bl a ”undersöka förutsättningarna för anständiga, utvecklande arbeten med kvalifikationer, samverkan och inflytande.”
Den inriktningen sammanfattar på sätt och vis det han velat och vill med sin forskning; att den ska påverka arbetslivet i demokratisk och samtidigt produktiv riktning.
Enligt Åke Sandberg skedde det en kantring i forskningens inriktning i slutet av 1990- talet och i början av 2000-talet. Utvecklingen eskalerade efter att ALI lade ner, menar han. De institut som idag ger anslag till arbetslivsforskning fokuserar allt mer på individens hälsa och på management.
– På något sätt anses det neutralt med forskning som vill belysa hur managementmodeller bäst styr verksamheten. Medan den forskning som vill belysa maktförhållandena och som utgår från hur arbetstagarna individuellt och som kollektiv kan påverka arbetsförhållandena anses partisk. Fackligt orienterade perspektiv anses helt enkelt inte längre fullt legitima.
Han menar att sådana tendenser har sin bakgrund i en samhällsutveckling där verksamheter outsourcats och privatiserats – och som inneburit att new public management kommit att bli en dominerande styrmodell inom offentliga sektorn.
Fackföreningsrörelsen har, under trycket av högre arbetslöshet, delvis av nödtvång, tvingats att försvara jobben snarare än att satsa på bättre arbetsorganisation och mer utvecklande jobb.
Åke Sandberg har dock inte gett upp hoppet om en kursändring. Dagens starka ekonomi med arbetskraftsbrist inom många sektorer borde ge facket och politikerna möjlighet att på nytt ta några steg framåt och ta upp frågor om medinflytande för de anställda, säger han. Och då borde arbetslivsforskningen bidra.
– Det kanske kan kallas partiskt med forskning som tar in skyddsombudens och fackets roll för att i dialog skapa mer utvecklande arbeten. Men jag menar att det är lika partiskt med managementforskning som undersöker hur de anställda som objekt ska styras. Det behövs bredd och många perspektiv i forskningen, och idag är samhällsvetenskaplig arbetslivsforskning med de arbetande som subjekt relativt svag.
Den nyinrättade Myndigheten för arbetsmiljökunskap i Gävle kan spela en central roll i initiering och förmedling av forskning, menar han, men säger samtidigt att det behövs fler initiativ.
– Nästa steg är resurser till tvärvetenskapliga institutioner för arbetslivsforskning, där samhällsvetare, psykologer, tekniker och medicinare kan samarbeta i forskningsprogram. Jag skulle vilja se flera sådana centra, med olika specialinriktningar på olika universitet.
Då skulle forskarna på allvar kunna ta itu med angelägna frågor som hur arbetsorganisationerna utvecklas i en global ekonomi, hur digitalisering och plattformsekonomi påverkar anställningsformerna och hur arbetsorganisationen i det gränslösa arbetslivet påverkar hälsan, fortsätter han.
– På det sättet kan olika perspektiv komplettera varandra. Och den samhällsvetenskapliga arbetslivsforskningen skulle stärkas.