Behöver Sverige fler enkla jobb? Hur ska de enkla jobben skapas? Dessa två frågor har varit brännande aktuella de senaste åren, och ingenting tyder på att de försvinner från radarn i framtiden. Oavsett om vi diskuterar arbetsmarknad, integration eller utbildning ligger de där och puttrar.
Benämningen ”enkla jobb” är förstås i sig tveksam. De flesta av dem kräver kunskaper som man kanske inte får i skolbänken, men som bara erfarenheter och talang för yrket kan ge. Här använder vi begreppet i meningen jobb som inte kräver mer utbildning än grundskola.
Det finns politiska skiljelinjer i debatten, även om de ibland är suddiga. På den borgerliga sidan efterlyser man fler enkla jobb genom bl a utökade RUT-avdrag och lägre ingångslöner, men vill samtidigt se utbildningssatsningar.
Vänstersidan är orolig över att kollektivavtalen ska undermineras, men har ändå under senaste mandatperioden satsat på extratjänster och andra subventionerade anställningsformer.
Parterna på arbetsmarknaden har kommit överens om så kallade etableringsjobb, med lägre kostnader för arbetsgivarna de första åren.
Men hur stort är egentligen behovet av fler ”enkla” jobb? Statistiken tyder faktiskt på att de är fler än de flesta anar. Det finns forskare i såväl Sverige som i andra länder i västvärlden som menar att vi de senaste 15-20 åren i själva verket sett en ”jobbpolarisering”. Med den termen menas att de mest respektive minst kvalificerade jobben blivit fler, medan arbetena i mellanskiktet – de som kräver gymnasieutbildning men sällan mer – har blivit färre.
Vi ska snart återvända till den forskningen. Men låt oss först se var vi står idag. Vilka är utmaningarna, och vilken utbildning har vi?
Andelen människor i Sverige med högst grundskoleutbildning har minskat dramatiskt de senaste decennierna. Så sent som i början av 1990-talet var andelen över 30 procent i åldrarna 25-64 år. Idag är den 12 procent.
De senaste åren har dock minskningen stagnerat och Arbetsförmedlingen räknar med att andelen kommer att ligga kvar på samma nivå de närmaste 10-15 åren. Anledningen är att många med kort utbildning visserligen kommer att gå i pension. Men samtidigt ökar andelen yngre med högst grundskola. Det beror främst på att uppemot hälften av de flyktingar som fått uppehållstillstånd på senare år är så lågutbildade.
Mönstret väntas vara detsamma bland dem som får uppehållstillstånd de närmaste åren. Nästan 200 000 personer med högst grundskola antas invandra fram till år 2035, enligt en rapport från SCB.
En ytterligare faktor är att fler ungdomar än tidigare inte klarar sig igenom gymnasiet. Enligt statistik från Lärarnas Riksförbund 2017 misslyckas var tredje gymnasieelev med att ta examen (att många sedan läser in gymnasiet via andra vägar är en annan sak).
Det är känt sedan länge att lågutbildade personer löper större risk att bli arbetslösa. Av 610 000 personer i åldrarna 25-64 år med högst grundskola 2016 förvärvsarbetade 370 000, medan 106 000 var arbetslösa – 22 procent. Knappt 140 000 ingick inte i arbetskraften, här återfinns allt från studerande till sjukpensionerade och hemmafruar.
Antalet lågutbildade arbetslösa har ökat snabbt. 2008 var 53 000 personer med högst grundskola inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen. 14 000 av dessa var utomeuropeiskt födda. Nu är antalet 106 000. Av dessa är 70 000 födda utanför Europa. Majoriteten inom denna senare grupp – 67 procent – har inte heller en fullständig grundskoleutbildning.
Sammanfattningsvis: De lågutbildade blir inte längre färre. De är yngre än för 10-20 år sedan. Och alltfler av dem blir arbetslösa.
Hur ser då arbetsmarknaden ut för dem med kort utbildning? Här är bilden kluven. När det gäller andelen jobb man klarar med högst grundskola brukar två vitt skilda andelar nämnas. 5 procent respektive cirka 20-25 procent, dvs ca 250 000, respektive mer än 1 000 000 jobb. Hur kan detta komma sig?
De som utgår från SCB:s yrkesklassificering och från de krav som ställs i platsannonser landar på den lägre andelen. Men de som kartlagt vilka utbildningskrav de enskilda jobben egentligen ställer räknar med den högre. Man poängterar att t ex truckförare, vårdbiträden och bussförare för det mesta klarar jobbet bra utan gymnasieutbildning, även om arbetsgivarna ofta ställer det kravet numera när de söker folk.
Det finns alltså sannolikt fler ”enkla jobb” än det finns lågutbildade. Problemet är bara att dessa jobb framförallt går till personer med åtminstone gymnasium i bagaget. Med hög arbetslöshet och därmed hård konkurrens om lediga arbeten väger utbildningsbakgrund tungt, oavsett vad jobbet egentligen kräver.
Det mesta tyder alltså på att de med kort utbildning kommer att ha växande problem på den svenska arbetsmarknaden, såvida inte effektiva åtgärder sätts in.
Dagens arbetslöshetssiffror lär skjuta i höjden om eller när nästa lågkonjunktur slår till. Detta är bakgrunden till de många ropen på fler ”enkla” jobb.
Rune Åberg
Men om vi lyssnar på dem som talar om jobbpolarisering har faktiskt de enkla jobben redan blivit fler, utan att politikerna behövt lägga särskilt många strån i kors. Rune Åberg, professor emeritus i sociologi vid Umeå universitet, har studerat frågan i många år.
Med hjälp av SCB:s löne- och yrkesstatistik har han delat in de sysselsatta i fem grupper, utifrån lönenivåer. Han har gjort samma uppdelning utifrån kvalifikationsnivåer, och då använt SCB:s socioekonomiska index (SEI). Han hittar ett tydligt mönster.
Fram till slutet av 1990-talet minskade antalet anställda med lågkvalificerade låglönejobb. Sedan år 2000 har de tvärtom blivit fler, och efter 2008 har utvecklingen eskalerat. Den andra gruppen som ökat mycket i antal är de med högavlönade yrken som kräver en längre högskoleutbildning.
I mellangrupperna har utvecklingen varit svagare. Jobb som kräver gymnasiekompetens, men inte mer, har rentav blivit färre. Utvecklingen är som tydligast när man ser på lönenivåerna. Låg- och höglönejobben har blivit fler, medan arbetena i mellangrupperna har blivit färre.
Däremot har inte lönegapet mellan de högst och de lägst avlönade ökat, konstaterar han. Den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtal och fackliga låglönesatsningar har hejdat sådana utfall av jobbpolariseringen.
Vilka jobb är det då som ökat respektive minskat i antal? I grova drag kan utvecklingen beskrivas så här: de anställda inom tillverkningsindustrin har blivit färre, medan tjänstesektorn har vuxit. Industriarbetare och kontorister ersätts delvis av allt från högavlönade designers och it-konsulter till lågavlönade personliga assistenter och städare. Till detta kommer ett antal nya växande grupper, t ex elevassistenter och cykelbud.
Rune Åberg är inte ensam om att ge den här bilden. Motsvarande polarisering har beskrivits i USA och i flertalet västeuropeiska länder. Men vad ligger bakom? Den tekniska utvecklingen är en förklaring, menar han.
Automatisering och digitalisering har slagit ut många industri- och kontorsjobb, men har (än så länge) inte påverkat de jobb som inte är rutinartade, som kräver kreativt tänkande och där kontakt med andra människor ingår. Kort och förenklat uttryckt: robotar kan sköta industriell montering, men inte hemtjänst, servering eller för den delen marknadsföring, apputveckling och stadsplanering.
Men det handlar också om efterfrågan, säger Rune Åberg.
– Nästan hela ökningen av högre tjänstemannajobb har kommit till i de större städerna. Fler människor med höga löner genererar en ökad efterfrågan på personliga tjänster. Dessutom blir de stora städerna centrum för turism, nöjen, restauranger och så vidare, vilket också leder till fler relativt lågavlönade arbeten inom servicesektorn.
I de tre största städerna i Sverige har låglönejobben ökat med 40 procent och höglönearbetena med 50 procent, säger han. Situationen är inte alls likadan i de mindre städerna. Utvecklingen driver på segregeringen. Dels mellan stad och land, dels inom stadsmiljöerna. De som utför de lågavlönade jobben bor sällan i innerstäderna, utan i förorter och kranskommuner.
– De har helt enkelt inte råd att bo i innerstaden. De allt högre lönerna bland de bättre bemedlade driver upp priserna. Efterfrågan på valfrihet spär på skillnaderna ytterligare. Vi får väldigt polariserade och ojämlika städer.
Rune Åberg tror att de så kallade enkla jobben kommer att bli fler i framtiden.
– Efterfrågan på olika sorters personliga tjänster lär fortsätta att öka. Dessutom talar demografin för att det kommer att behövas mer personal inom hemtjänsten och fler vårdbiträden. Det blir nog ett starkare tryck på flexiblare anställningsformer, och den så kallade gig- eller plattformsekonomin kan mycket väl växa. Risken är stor att vi får ett ännu mer delat samhälle. Folk måste inse att de fackföreningar som organiserar de här grupperna behövs som motkraft.
Michael Thålin
Det finns emellertid forskare som inte köper teorin om jobbpolarisering. Michael Tåhlin, professor på Institutet för social forskning vid Stockholms universitet, talar till och med om ”polariseringsmyten”.
Han menar att Rune Åberg och andra forskare har bortsett från att en del jobb som i SCB-statistiken räknas som medelkvalificerade i själva verket borde ha räknats in i den lägst kvalificerade gruppen. Eftersom dessa jobb har minskat i antal kan inte den lågkvalificerade gruppen ha vuxit lika mycket som det ibland hävdas.
Och på motsvarande sätt: de medelkvalificerade grupperna har inte krympt lika mycket.
– Det handlar till exempel om en hel del industri- och kontorsjobb som hos SCB finns i en kategori där det normala utbildningskravet är gymnasium. Men när personer själva skattar nödvändig utbildning för sina jobb i Levnadsnivåundersökningarna (LNU) så anger de flesta att grundskola räcker.
Samtidigt finns det yrken som uppgraderats över tid, säger Michael Tåhlin. Det gäller inte minst många biträdesjobb inom vård och omsorg där forna sjukvårdsbiträden ersatts av undersköterskor, men även en del andra serviceyrken. Placerar man in yrkena där de så att säga hör hemma försvinner polariseringseffekten, hävdar han.
Polariseringsresonemanget kan få olyckliga konsekvenser, menar Michael Tåhlin. Om man förutspår att de enkla jobben ändå blir fler och fler, kanske politiska insatser för att få in lågutbildade i arbete uteblir.
– Dessutom finns risken att man fokuserar på fel problem. Ojämlikhet är en viktig fråga att tackla. Men man måste ha rätt beskrivning av verkligheten. Det kanske i själva verket är de arbetslösa och de som hamnat vid sidan av arbetslivet som förlorat på utvecklingen? Inte främst de som ändå har ett arbete.
Enligt Michael Tåhlin drivs strukturförändringarna i grunden av teknisk utveckling inom industrin. Produktiviteten ökar och lönenivåerna stiger. De höjda lönerna sprider sig till andra sektorer, på grund av både förhandlingssystemet och arbetskraftens rörlighet.
Därmed höjs kraven på produktivitet överallt, för att de högre lönerna ska kunna bäras. Resultatet blir att de minst produktiva jobben, som ofta är de lägst kvalificerade, undan för undan slås ut. Detta är enligt Michael Tåhlin en utveckling som pågått under flera decennier.
Förändringarna var dock mindre under tidsperioden 2000-2010. Exakt vad den avstannande utvecklingen beror på behöver undersökas vidare, säger han.
Så hur står det egentligen till? Pågår en jobbpolarisering eller inte? Då Arbetsförmedlingen tidigare i år sammanfattade kunskapsläget i rapporten Automatisering, polarisering och massarbetslöshet – vad säger forskningen? kom man ändå fram till att de flesta studier visar på en relativt omfattande polarisering i Sverige och västvärlden.
Orsakerna är inte klarlagda, men automatiseringen av mer rutinartade arbetsuppgifter spelar roll. De yrken som ökat mest är enkla servicejobb.
Amerikanska data visar på ökningar av t ex antalet trädgårdsskötare, städare, hembiträden, säkerhetsvakter, vårdbiträden och personliga assistenter.
När Du&jobbet räknar på saken med hjälp av SCB:s yrkesstatistik syns samma mönster. Utan att ha några vetenskapliga anspråk, går det ändå att konstatera följande: flera stora yrkesgrupper med låga utbildningskrav har ökat i antal mellan 2005 och 2013.
Således har t ex städarna ökat från 63 000 till 71 000, köks- och restaurangbiträdena från 52 000 till 67 000 samt buss- och spårvagnsförarna från 18 000 till 24 000. Det handlar om större ökningar än vad befolkningsutvecklingen skulle motivera. Se graf.
Från år 2014 använder SCB delvis nya uppdelningar i sitt yrkesregister. Det skapar problem för den som vill undersöka utvecklingen sedan dess. Men om man jämför antalet anställda i SCB:s nya yrkeskategorier 2014 respektive 2016 tycks tillväxten av så kallade enkla jobb inte ha avstannat. Snarare tvärtom.
Städarna blev 3000 fler, restaurang- och köksbiträdena nästan 6000 fler och byggnadsgrovarbetarna 1 500 fler. Olika slags väktar- och fordonsförarjobb kan kräva olika slags utbildningsbakgrund, för att ta ett par exempel. Ändå tror vi att vi fångat tendensen.
Inom den grupp yrken vi kartlagt arbetade 466 798 personer 2005. Åtta år senare var antalet 526 647. Ökningen var 13 procent. Under samma tidsperiod ökade antalet arbetande med 7,5 procent, från 3 881 600 till 4 174 800.
Det finns naturligtvis fler yrken där det ibland inte krävs mer än grundskola för att klara jobbet. Detta gäller t ex den stora gruppen maskinoperatörer och montörer, som 2005-2013 har minskat i antal från 152 370 till 142 926. Här kan man anta att många av de jobb som försvunnit eller automatiserats är de enklare monterings- och löpandebandsjobben, vilket borde tala för Michael Tåhlins tes.
Detsamma gäller troligen en annan stor grupp i SCB-statistiken; övrig kontorspersonal, som minskat från 90 712 till 83 550. Å andra sidan har vi gruppen försäljare inom dagligvaru- och fackhandeln, där det ibland ställs krav på gymnasium, ibland inte. Den gruppen har ökat snabbt i antal. 2005 var de 138 353. 2013 var de 179 130.
Det finns alltså några saker som går att slå fast, utan att ta ställning i debatten om huruvida det pågår en jobbpolarisering eller inte: Ett stort antal yrken som inte kräver mer än grundskoleutbildning och ibland en kortare introduktionskurs har växt i omfattning de senaste 10-15 åren.
Samtidigt har antalet lågutbildade arbetslösa ökat. De så kallade enkla jobben går framförallt till sökande med minst gymnasieexamen. Den ekvationen går som synes inte riktigt ihop. Diskussionen om hur de med låg utbildning ska komma i arbete borde nog ta avstamp just där.
Nästa fråga är vilken arbetsmarknad vi egentligen vill ha. De som menar att det pågår jobbpolarisering förutspår ibland en framtid där en stor grupp människor har välavlönade jobb och råd med allt från hemstädning till hemleverans från delikatessbutikerna.
En minst lika stor grupp kommer att utföra olika slags tjänster åt de bättre lottade. Om den bilden stämmer, ska vi kanske fråga oss om utvecklingen är ödesbestämd, eller om den går att påverka.