I arbetslivsinriktad rehabilitering riktas uppmärksamheten av naturliga skäl ofta mot individen. Hur ser arbetsförmågan ut? Vilket stöd behövs? Vilka anpassningar kan göras? När är det möjligt att börja arbeta igen?
Det är alla viktiga frågor. Men ibland behöver vi också ställa oss en annan fråga: Vad är det egentligen vi rehabiliterar människor tillbaka till?
För om en medarbetare återvänder till samma höga arbetsbelastning, samma otydliga prioriteringar eller samma organisatoriska problem som fanns före sjukskrivningen, finns en uppenbar risk att rehabiliteringen bara blir en tillfällig lösning.
Det betyder inte att orsaken till en sjukskrivning alltid finns på arbetsplatsen. Verkligheten är sällan så enkel, det ser vi otaliga gånger i forskningsartiklar som publiceras. Men för den som arbetar professionellt med rehabilitering blir det allt viktigare i dagens samhälle att kunna hålla två perspektiv samtidigt; både individens förutsättningar och arbetsplatsens.
Att gå från ”Vad klarar du?” till ”Vad går att förändra?”
Arbetslivsinriktad rehabilitering handlar ofta om att bedöma vad en person kan göra och hur arbetet kan anpassas utifrån den förmåga som finns. Samtidigt finns en risk att individperspektivet blir så starkt att arbetsmiljön runt omkring nästan tas för given och därmed glöms bort.
En medarbetare som är i en rehabprocess kan ofta få färre/alternativa arbetsuppgifter, kortare arbetstid eller större möjlighet att arbeta hemifrån. Men om grundproblemet är en arbetsvardag präglad av ständiga avbrott, oklara mandat, motstridiga krav eller en arbetsmängd som egentligen inte ryms inom arbetstiden, behöver också de frågorna upp på bordet. Det är här rehabilitering möter det systematiska arbetsmiljöarbetet och där vi på Arbetsmiljöforum ser att det är där några av de svåraste frågorna finns.
Vad är en rimlig individuell anpassning och vad är egentligen en brist i arbetsmiljön? När behöver vi stötta en enskild medarbetare och när behöver vi förändra hur arbetet organiseras? Och när behöver vi gå skilda vägar då det helt enkelt inte går ihop?
NPF gör frågan ännu mer aktuell
Den ökade kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som ADHD och autism, har också bidragit till att synen på arbetsanpassning utvecklas. För en person kan en arbetsmiljö med många avbrott, otydliga instruktioner och snabbt skiftande prioriteringar fungera relativt väl. För en annan kan samma miljö innebära en mycket stor kognitiv belastning.
Det intressanta är att många av de anpassningar som kan vara avgörande för en person med NPF knappast är dåliga för resten av arbetsgruppen. Tydligare prioriteringar, bättre framförhållning, möjlighet till ostört arbete, genomtänkta möten och klarare förväntningar är sådant som många medarbetare sannolikt skulle må bra av. Därför blir NPF också en större arbetsmiljöfråga än frågan om enskilda diagnoser. Kunskap om olika kognitiva förutsättningar kan hjälpa oss att upptäcka sådant i arbetsmiljön som vi tidigare har betraktat som individens problem. Men den är inte utan komplexitet. Omvärldens snabba skiftningar ställer också många arbetsgivare i behov av ständiga förändringar. Här finns verkligen en risk att organisationens behov av förändring och individens behov av struktur och framförhållning kan vara utmanande!
Arbetsanpassning behöver inte börja med sjukskrivning
Här finns också ett förebyggande perspektiv som ibland hamnar i skymundan. Arbetsanpassning är inte bara något som blir aktuellt när någon redan har varit borta från arbetet. Om vi tidigt kan upptäcka att en medarbetare har svårt att hantera vissa delar av arbetssituationen och tillsammans undersöka vad som går att förändra, kan en relativt liten anpassning ibland göra stor skillnad.
Det kräver kunskap, men också en organisation där det går att prata om olika behov utan att varje önskemål om anpassning uppfattas som ett problem. För HR, rehabspecialister, chefer och skyddsombud innebär det att frågan behöver vara större än hur vi hanterar ett enskilt rehabärende. Det handlar också om hur vi skapar arbetsplatser där fler kan fungera och hålla över tid.
Rehabilitering är sällan en rak process
Den som arbetar med rehabilitering vet dessutom att verkligheten sällan följer en snygg processbild. Medicinska bedömningar, arbetsgivarens ansvar, Försäkringskassans bedömningar, arbetsförmåga, verksamhetens krav och individens egen situation ska mötas. Ibland finns dessutom olika bilder av både problemet och lösningen.
Det är en av anledningarna till att rehabiliteringsområdet kräver ständig kunskapsutveckling. Lagstiftning och regelverk är en del, men lika viktigt är erfarenhetsutbytet kring de situationer där det inte finns ett självklart svar.
Hur långt kan och bör en arbetsanpassning gå? Vad gör vi när återgången inte fungerar som planerat? Hur arbetar vi förebyggande så att rehabilitering inte blir den första insatsen? Och hur påverkar den ökade kunskapen om NPF vårt sätt att tänka kring arbetsmiljö och arbetsförmåga?
Det är frågor som många som arbetar med rehabilitering möter varje vecka.
Ibland behöver vi flytta blicken
Bra rehabilitering kommer alltid att behöva utgå från den enskilda människans situation. Men det behöver inte betyda att det alltid är människan som ska förändras. Ibland behöver arbetet organiseras annorlunda. Ibland behöver kraven bli tydligare. Ibland behöver arbetsplatsen förstå mer om hur olika människor fungerar. Och ibland behöver vi upptäcka problemen betydligt tidigare än när sjukskrivningen redan är ett faktum.mKanske är därför en av de viktigaste frågorna i ett rehabiliteringsärende inte bara
”Vad behöver den här personen för att kunna komma tillbaka?”
Utan också:
”Vad är det vi ber personen att komma tillbaka till?”