Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på SKL inledde konferensen. Hon skickade med en bild som följde med under hela resten av konferensen. Det handlade om hur människor under 1700-talet och början av 1800-talet var extremt utsatta för fysiska smittor och epidemier.
När man började se på frågan ur ett samhällsperspektiv och inte enbart ur ett individperspektiv började lösningar växa fram. De viktigaste lösningarna handlade om fungerande vatten- och avlopps- och sophanteringssystem i städerna. Därefter vaccin.
Vilken förebyggande åtgärd kan stoppa epidemin av psykisk ohälsa?
I vår tid är det vår utsatthet för psykiskt lidande som är på väg att bli ett allvarligt problem, inte bara för individerna, utan också för samhället i stort. Vilka förebyggande och strukturella insatser är det som kan lösa epidemin av psykisk ohälsa på motsvarande sätt som avloppssystemet mm fick tidigare seklers epidemier att ebba ut?
Vidare berättade hon om SKLs satsning Kraftsamling för psykisk hälsa som är ett initiativ för att samverka över sektorsgränser kring frågan. En lärdom som har kommit in genom samverkan visar att det ofta finns brister i insatser för grupper som riskerar sjukskrivning. Här finns mycket att göra. Samtidigt är det viktigt att arbeta systematiskt över hela sjukskrivningskedjan.
Chefer underskattar risken för psykisk ohälsa
I nästa föredrag fick vi ta del av forskning från Göteborgs universitet om psykisk ohälsa och arbetsförmåga. Professor Gunnel Hensing berättade mer om vad det konkret är för symtom som gör att arbetsförmågan brister vid psykisk ohälsa. Bla hade hon med några väldigt talande citat från sjukskrivna som ingått i deras kvalitativa studier, t.ex. det här:
”Istället för att jag gör det jag ska göra, skapa reda, bringa ordning, planera, så skapade jag kaos istället. Det kunde vara någon utbildning [personal] ska på och jag har inte ordning på vem som ska gå dit och jag har glömt och sätta in vikarier. Jag ställer till med saker istället för att jag gör något bra”
Det gör det ganska lätt att förstå varför personen vill vara sjukskriven! Men samtidigt undrar man ju om arbetsgivaren gjort några arbetsanpassningar i det här fallet.
Gunnel delade också en undersökning som visar att de flesta chefer gravt underskattar risken för att någon av deras anställda ska drabbas av psykisk ohälsa. Livstidsprevalensen är 20-30% av den arbetsföra befolkningen, men 56% tror att det ligger på 0-10% i deras arbetsgrupp.
Nya organisationsformer öppnar nya samverkansmöjligheter
Vårdbolaget Tiohundra i Norrtälje samägs av kommunen och regionen och är ett intressant exempel på hur en ny organisationsform kan främja samverkan för bättre hälsa. Det gör att t.ex. äldreomsorgen och sjukvården har samma arbetsgivare. Dessutom finns ett gemensamt fokus i hela verksamheten på förebyggande och främjande aktiviteter.
Vice VD Efva Lagerstedt berättade om en del nyskapande verksamheter som kunnat starta tack vare detta. En sådan gränsöverskridande verksamhet är det de kallar ”rådrummet”. Dit kan kommuninnevånare komma och prata om det skaver utan att i förhand definiera om det rör sig om t.ex. ohälsa eller social problematik.
Dock menade Efva att även om samverkan underlättats, finns det fortfarande mycket hinder kvar på grund av stuprör i lagstiftning och i ekonomi.
Testar evidensbaserade metoder i skolan
Företagshälsans riktlinjer för hur arbetsgivare kan jobba evidensbaserat mot psykisk ohälsa har funnits ett antal år. Men fortfarande finns mycket kvar att göra med att få dem kända och efterlevda. Från Christina Björklund, docent i arbetshälsa på KI, fick vi bland annat höra om en pågående studie med att tillämpa metodiken inom skolan.
Skolan är ofta en arbetsplats med stora arbetsmiljöutmaningar. Hittills visar studierna på goda effekter av arbetssättet som består av att få igång det systematiska arbetsmiljöarbetet, utbilda chefer, samverka med de berörda kring åtgärder och liknande saker som låter enkelt men som av olika skäl sker alltför sällan.
Det är både dyrt och svårt med arbetsanpassning
På slutet av dagen riktade vi fokus lite mer mot individfaktorer. Först var det psykolog Kerstin Jedig från Stressmottagningen i Stockholm som talade utifrån vad en utmattad person behöver från vården och från arbetsgivaren för att komma tillbaka i arbete.
Kerstin lyfte speciellt fram vikten av en realistisk rehabplan och arbetsanpassning och som man kontinuerligt utvärderar och korrigerar tillsammans med den berörda.
Varför det här inte sker i större utsträckning blev tydligt i en publikfråga. En förskolechef undrade hur det ska gå att göra arbetsanpassningar i förskolemiljö med en redan pressad bemanningssituation. Kerstins svar blev att det ÄR jättesvårt och dyrt. Men det är den enda vägen som har visat sig fungera, och vad är alternativet?
Psykisk ohälsa är fortfarande skambelagt
Därefter kom turen till Selene Cortes, verksamhetsutvecklare på Mind och författare, som berättade sin historia om vägen in i och ut ur utmattningssyndrom. Man kunde höra en knappnål falla i lokalen när Selene inledde med att säga: ”Det är mig ni har pratat om idag. Det är jag som är psykot.”
En av många tänkvärda poänger från föreläsningen var att det fortfarande är väldigt stigmatiserande att drabbas av utmattningssyndrom, och att detta är något som i hög grad bidrar till att det är så jobbigt. Hur kan vi göra detta mindre laddat? Och därmed kanske göra det lättare att erkänna att saker inte känns bra innan det behöver leda till total kollaps.
Personalflykt är en stor utmaning på Arbetsförmedlingen
Under den andra konferensdagen fick träffa ledningsrepresentanter från Arbetsförmedlingen, Socialstyrelsen, Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket. Vi fick höra om vad som är på gång och hur tankarna går inför framtiden.
Mest omvälvande är det så klart på Arbetsförmedlingen som verkligen står inför stora utmaningar. Det är ännu inte så klart hur det kommer att bli. Sedan konferensen ägde rum har det hunnit bli ännu mer oklart.
Under Maria Kindahls dragning framgick att en av de största utmaningarna är den stora personalflykt som inletts i och med turbulensen, och hur mycket energi och resurser på myndigheten som just nu går till själva förändringsarbetet på bekostnad av kärnverksamheten eftersom resurserna har minskat samtidigt som nya krav har tillförts.
Bättre samverkan kräver bättre tonalitet i kommunikationen
Både Michael Boman på Försäkringskassan och Anders Fejer på Socialstyrelsen bekräftade i sina dragningar bilden som kommit fram under sommarens debatt om sjukförsäkringen. Det finns allvarliga brister i samverkan mellan de olika aktörerna när det gäller rehabilitering.
Samtidigt var det hoppfullt att det pågår arbete från flera håll för att komma åt detta. Försäkringskassan har en inriktning att framöver söka information inte bara i läkarintygen. De ska också, när det behövs, kontakta arbetsplatsen och den försäkrade.
På Socialstyrelsen pågår ett arbete att göra det försäkringsmedicinska beslutsstödet mer lättillgängligt och användbart. En rapport om samarbetet mellan Försäkringskassan och vården har gett en del idéer om hur detta kan förbättras. Till en del verkar det handla helt enkelt om att närma sig varandra med större ödmjukhet och vänligare språk.
Stor förändring i struktur är inte tänkt att skapa regeländringar
På Arbetsmiljöverket pågår ett stort arbete med att göra om alla föreskrifter för att hela systemet ska bli lättare att överblicka. Arbetsgivare ska lättare kunna förstå vilka föreskrifter som gäller för dem och deras område. Det är inte meningen att arbetsmiljökraven i sig ska förändras. Det skapas dock en hel del frågor om funderingar kring detta när formuleringar ändras och paragrafer tas bort.
Ett exempel är att föreskriften om rehabilitering och arbetsanpassning kommer att ändras och bara heta arbetsanpassning. Det förslag som gått ut på remiss har fått en hel del negativa reaktioner framför allt från parterna. Men Håkan Olsson, ställföreträdande GD på Arbetsmiljöverket försäkrade att avsikten inte är att ändra omfattningen i rehabiliteringsansvaret.
Konferensen avslutades med en politisk paneldebatt. Politiker från S, M och C visade sig engagerade i frågan men där de politiska skiljelinjerna inte var särskilt tydliga.